Varför ska alltid du ha sådan otur? Sitter och tänker på varför allt alltid ska hända dig.
Men jag vet hur envis du är och att du kommer att klara av detta! Det är det som håller mig uppe på dagarna.

Jag minns när vi var små och bakade våfflor till din mamma, när vi grillade 1 kg marshmallows, när du tog hand om en liten näbbmus som du hittat, när vi var i Gränna på semester, när vi var i Mora på semester, när vi lekte i kojan eller alla de gånger vi lekte i grushålan (som våra föräldrar aldrig var särskilt förtjusta i). Varför kan vi inte ha den kontakt nu som vi hade då? Måste allt förändras så mycket med tiden?
Mycket har hänt sedan dess. Inte tala om så mycket som har hänt i ditt liv sedan dess. Allt jag vet om dig får jag reda på genom min mamma, kan inte du prata med mig någon gång? Det skulle vara så skönt att prata med dig på det sättet som man gjorde förr.
Minns du det?
Minns du mig?
Jag hoppas att du kommer ihåg mig och inte har glömt mig som du gjort med så mycket annat. Jag vet att det kommer bli jobbigt att börja om på nytt, men jag lovar dig att jag alltid finns där om du behöver mig!
GLÖM INTE BORT MIG…